Orakel

Orakelvärlden

Oraklet är en gammal metod för att förutsäga framtiden. I imponerande tempel, som var kända som sådana, och ansågs vara gudarnas helgedomar, i forntida Grekland och Romarriket fick präster gudomliga meddelanden, som till exempel förutspådde resultatet av viktiga strider. Dagens medel för orakeltydning är mycket mindre än metoderna på den tiden, men de har behållit avsikten.
Mediet skiljer sig mycket, från färdigheterna hos en klarsynt, som kan förutsäga framtiden. Den klarsynta är en person i sig, som har en viss förmåga att göra riktiga förutsägelser. Ett orakel, å andra sidan, ses som ett sätt, att be en högre myndighet. Dagens mediala värld känner till en mängd sådana fall, som kan ha både goda och dåliga avsikter. Beroende på vald metod bestäms vilken instans som faktiskt adresseras.

Tarotkorten är en av de mest populära metoderna för orakel idag. Konsten att spå i kort kommer ursprungligen från Egypten, och har varit känt i Europa sedan 1300-talet. Genom att lägga korten får du svar på frågor du ställer. Varje kort representerar en symbol som har sin egen betydelse. Tarot anses vara en metod för att göra individuella förutsägelser om en persons framtida liv. Som med många orakler, kan metoden inte bara användas för att hitta dina egna svar, utan också för andra människors räkning.

Användningen av Ouija-kortet anses vara en mycket mer riskfylld metod för orakel. Alla deltagare lägger händerna på ett glas eller annat rörligt skjutelement och kallar på en ande tillsammans. Detta kan vara både bra och dåligt, det svarar i alla fall på deltagarnas frågor, genom att flytta pekaren, oberoende av bokstaven, till nästa. Detta uppfattas av deltagarna som en kraft som driver den glidande pekaren, men kommer inte från någon av dem.

Det finns också orakler i ovanliga, unika former. Ett exempel är bläckfisken Paul från Oberhausen, som kunde förutsäga spelresultaten för fotbolls VM 2010. Som ett resultat utvecklades det till ett medium för att förutsäga framtiden som liknar de andra kända metoderna. Enskilda former dyker upp om och om igen, men de är unika och mycket sällsynta

Spådomsmetoder

De olika formerna av Oracle

Ett orakel (härledd från det latinska ordet oraculum, för gudar) representerar en gudomlig uppenbarelse som ska göra uttalanden om framtida händelser i form av ett tecken,genom ett medium. Naturligtvis är alla varianter av oraklet beroende av en tolkning, och det är känt att under historiens gång har sitterns önskan, ofta varit tankens fader. Tolkningen av ett gudomligt ord bestäms till stor del av den person som kan läsa oraklet, men också av den person som dokumenterar dess tolkning och vidarebefordrar det. Det är därför budbäraren själv ibland kallas ett orakel.

Ett orakel får inte likställas med synskhet, eftersom oraklet alltid bara överför uppenbarelserna från en gudomlig enhet, medan en klarsynt får den nämnda informationen genom sin egen talang. Ett orakel skiljer sig också från profeter, eftersom ett orakel kan svara på frågor, medan en profet lämnar budskapet från Guds uppenbarelse, godtyckligt och utan att bli ombedd.

Forntida gudarnas motstycke

Oraklets funktion i antiken

I forna tider höll orakler den position som framtidsforskare upptar idag: Genom sina förutsägelser försåg de härskarna med den nödvändiga faktagrunden, för att genomdriva sina beslut, genom att tolka gudarnas ord. I forntida Grekland fanns det redan respekterade orakel i alla tänkbara regioner, av vilka den i Delphi fortfarande är den mest kända. Andra viktiga orakelplatser från antiken var ammonium i Siwa-oasen och de andliga centren Didyma, Dodona, Ephyra, Klaros och Olympia.

Prästinnan Sibylle av Cumae räknas ofta som en personifiering av oraklerna, även om hon faktiskt presiderade över Cumaes orakel. Denna speciella roll som en ikon, fick hon främst genom bildandet av legender, inom romersk litteratur, där hon förevigades som en siare. I det romerska rikets statskultur, däremot, försökte de så kallade Pontificesna (latin för brobyggare) och Faminerna (latin för präster av en viss gud)tyda framtiden med himmelska symboler (t.ex. åska och blixtar) eller flygande fåglar. De så kallade haruspicesna (latin för offerduschar) skapade sina orakel genom att leta efter gudomliga tecken i tarmarna hos offerdjuren. Det senare baserades på etruskiska traditioner. Mellan 400-talet f.Kr. F.Kr. och 400-talet e.Kr. förlorade dessa, förment gudomliga röster, liksom kristendomen, alltmer sin betydelse.

Orakelns individuella former

Aeromancy – Att tyda luften

Oracle Aeromancy beskriver spådom genom att observera luften. Denna form av, som är skapade av elementet luft, användes av egyptierna, babylonierna, etruskerna, perserna och senare också av grekerna och romarna. Det baserades på tolkningen av himmelska fenomen och inkluderade regnbågar, vinden, vindriktningen, såväl som molnformationens natur, regnbågar och till och med utseendet av blixt och åska i stormar.

Kiromanti – Att tyda händer

Termen kiromanti, eller handtydning,  avser konsten att läsa handflatan. I denna form av spådomar försöker användaren göra uttalanden om karaktären, eller profetiorna för en persons individuella framtid från ett visst uttryck för formen eller andra aspekter av händerna. Först och främst hoppas man få information om personens karaktär och mycket genom att tyda handflatan. I motsats till vad som ofta antas, undersöker Kiromanti, inte bara formen på de så kallade livslinjerna, utan också ytterligare funktioner, som formen och storleken på handen eller hudens yttre struktur.

Geomanti –  Att tyda jorden

Geomanti eller jordtydning hänvisar främst till den kinesiska praxisen “Feng Shui”. Bakom Feng Shui finns läran om hur ett hus, en lägenhet eller ett företag är organiserat, dvs. hur det är organiserat. Huset, företaget etc.  måste ställas in för att få Qi eller Chi (den kinesiska livsenergin i saker) till ett optimalt flöde där, så att hälsa, lycka och välstånd kan hitta till nämnda område. Vidare, i det mediala, är termen Geomanti också associerad med andra aspekter av rymden såsom jordstrålar, vattenvener och andra processer, som är mer benägna att sammanfattas under termerna ”plats” och ”lämplighet” I allmänhet kan man säga att i geomanti bör kvaliteten på ett utrymme eller plats registreras.

Hydromani – Att tyda vatten

Hydromani är tolkningen av fenomen i och ovanför vatten, i naturliga och konstgjorda vatten, samt vatten som strömmar, bassänger, flaskor, källor, sjöar, virvlar, dammar och vattenpölar. I en vattentolkning observeras händelser, till exempel vad som händer med flera träbitar som kastas i vattnet, antalet träffar av stenar som kastas platt på vattenytan, flodens rörelser och källornas vattennivå eller deras uttorkning, tidvatten, textur och färg av vattnet.

Den hydromantiska metoden sägs komma från det gamla österlandet, och praktiserades redan av gurus och siare i den grekiska antiken, eftersom många tempel hade sina egna källor (så kallade vattenorakler) och i mytologin betraktades olika vattensamlingar, särskilt naturliga källor, som heliga platser. Dessa påstods bebodda av gudar och vattennymfer.

Kaffetydning

Den något märkliga termen kaffetydning betecknar inget annat än att läsa kaffesump i medialt syfte. Med denna variant av spådom, som också är mycket populär på mässor, tolkas antingen den skummande filmen på det nybryggda kaffet, eller genom att tyda strukturen som visas i kaffesumpen, längst ner i en tom kopp.

Kartomanti – Att tyda kort

är spådom med kort. Detta betyder inte bara den klassiska taroten, utan tolkningen av alla typer av spelkort. Denna metod för profetior betraktas allmänt som en av de äldsta formerna av kunskap. Det är känt från historiska traditioner att kortläsning redan praktiserades i antiken av resande handlare från Egypten. Trots denna långa tradition kan det faktiska ursprunget till Kartomanti inte längre spåras tydligt.

Kristalltydning

Kristallkulan.

Bakom kristalltydningen gömmer sig framtidstolkning med hjälp av en kristallkula. Denna teknik, även känd från film och litterära skildringar av kunskapen, kan dock också utföras, endast med en glasskål full av vatten.

Pyromantik – Att tyda eld

Pyromantik är tolkningen av eld i det mediala, och var en av de vanligaste formerna av spådom, särskilt i antiken. Det fanns många olika krav på hur tecknen, som mest orsakades av flammande lågor i en öppen skål, skulle tolkas. Detta inkluderade bland annat tolkningen av rökpelaren, modifiering av vissa föremål som fördes till elden av siarna och, sist men inte minst, tolkningen av askan som blev kvar i slutet av en offereld. Det fanns också många andra varianter av denna metod, som alla hade någon koppling till elden, inklusive de med brinnande olja, flammande projektiler eller hamnbränder.

Spatulamanti – Att tyda ben

Enligt tradition fördes denna form av spådom, där benen från ett offradjur tolkades, en gång till occidenten(asiatisk krigare)  av hunnerna och sprids över hela Europa under medeltiden.

Huvuddragen i övningen, och de individuella detaljerna i tolkningen av respektive ben, registrerades tyvärr inte skriftligt. De viktigaste texterna på Spatulamanti finns i två bysantinska avhandlingar från 1100- och 1200-talet, varav en sägs komma nedskrivet från den välkända historikern Michael Psellos. Ursprungligen handlade det enligt protokollet om tolkningen av axelbenen, men med tiden undersöktes också andra ben, såsom en gåsben, för deras symbolik.

Nigromanti – svartkonst

Uttrycket nigromanti, som är mindre vanligt idag, beskrev de magiska spådomsteknikerna hos ockultisterna under medeltiden, som fördömdes som vidskepelse av prästerskapet och därför förbjöds. Själva namnet verkade härstamma från en fusion av det antika grekisk-latinska ordet nekromans (nekromans) med det latinska ordet niger (svart) (vilket senare resulterade i den generiska termen “svart magi”).

Vid den tiden var människor i princip övertygade om kraften och existensen av dessa tekniker. Detta gick till och med så långt att de klassificerades och behandlades som magisk konst (artes magicae, även kallad artes incertae eller artes inhibitae) under den medeltida vetenskapliga forskningen, tillsammans med den liberala konsten (artes liberales) och den praktiska konsten (artes mechanicae). I sin skrift, som publicerades i mitten av 1400-talet, noterade läkaren Johannes Hartlieb nigromanti som en av totalt sju mantiska metoder: Aeromanti, Kiromanti, Geomanti, Hydromanti, Nigromanti, Pyromantioch Spatulamanti.

Övergångarna mellan den respekterade naturvetenskapen och den utstötta magin var flytande, och ledde ofta till misstro hos skriftlärda. Många av de män som behandlade alkemi, astronomi, teknik, matematik, medicin eller andra ämnen inom vetenskapen, kom ifrån gemenskapen och anklagades för trolldom och blev därmed tillfälligt fördömda. (Tex. Gerbert von Aurillac, den senare påven Sylvester II eller poeten Virgil, som sägs ha gjort tekniska mirakel från 1100-talet och framåt, vilket han sägs ha uppnått tack vare nigromani).

Nekromani – Magi med de döda

Uttrycket nekromani används främst för att beskriva alla typer av ceremonier eller trolldom som syftar till att kommunicera med de döda, att återuppliva dem eller till och med hela världen av osaliga (beroende på representation, animerade skelett eller zombier, som vi känner dem idag ) trolla fram. Nekromanser är därför absolut räknade, som en del av den svarta magiska cirkeln, på grund av dess mest onda avsikt, och ansågs därför vara auktoritet över döda själar; de döda är inte inkräktare som enligt legenden återvänder godtyckligt och mestadels på grund av en tragisk död.

Icke desto mindre är nekromani inte bara en del av den europeiska kulturhistorien, utan, enligt internationell tradition, utövades av forskare, präster och shamaner i alla regioner i världen. Således är nekromani en integrerad del av de så inkluderar tron ​​på voodoo, men också olika andra ockulta och andliga ritualer. Ibland användes nekromani också i kristider när människor hoppades att de döda skulle svara på allvarliga frågor. Ett välkänt exempel på detta är att siaren Teiresias framkallade den avlidne kungen Laios i den världsberömda tragedin “Kung Oidipus” av Sofokles.

Runmagi

Att kasta runor är ett mycket gammalt sätt att spå. Spådamen använder sig av stenar av ametist, apache tårar, eller någon annan sten som man målar en specifik runa på. En del målar runorna på kort, på en trumma, eller ett skinn. Varje runtecken symboliserar en händelse, till exempel bygga hus, köpa egendom, göra en resa. Oftast spår hon livet i stort eller det du behöver ta med dig, just i denna stund. Du får veta exakt vad du behöver höra, för att ta nästa steg. Förr kastade man runor av pinnar och även av ben.

Runor härstammar från den nordiska mytologin där gudarna spelar en central roll. Sedan bronsåldern har det hittats fynd på runor i grottor. Den som har läst lite språkhistoria vet att runorna går tillbaka till fornnordiskan. Runorna bestod av 24 runtecken som hade olika betydelser. Det anses tillhöra den gamla runraden. Omkring 800 började man skapa ett nytt runsystem. Det kom att kallas yngre runraden som endast hade 16 tecken, vilket betydde att ett tecken kunde ha flera ljud. Den yngre runraden även kallat futharken är den som vi mest förknippar med runor. Ordet runa, betyder hemlighet, och det är mycket mystik kopplat till runor. Runor används som spådom, healing och som vägledning.